Hoppa till innehåll
Det kan börja med en ganska enkel fråga.
”Vad tycker du om att göra?”
Du ska precis svara men märker att någonting tar stopp.
Vad tycker jag egentligen om att göra?
Inte vad familjen brukar göra. Inte vad du är bra på. Inte det som står i kalendern. Inte det som behöver göras.
Vad tycker du om?
Kanske hade frågan varit enkel för tio eller tjugo år sedan.
Då fanns det saker du ville, människor du längtade efter att träffa, musik du lyssnade på, platser du ville besöka och föreställningar om hur livet skulle bli.
Nu är livet kanske fullt.
Arbete.
Familj.
Ansvar.
Relationer.
Räkningar.
Rutiner.
Du fungerar.
Och ändå kan en märklig känsla ibland dyka upp:
Jag känner inte riktigt igen mig själv längre.
Det behöver inte betyda att livet har gått fel.
Ibland betyder det att du har förändrats snabbare än bilden du har av dig själv.
Vi tänker gärna på identitet som något stabilt
När någon frågar vem du är är det lätt att börja rada upp fakta.
Jag är förälder.
Jag arbetar som…
Jag bor i…
Jag är gift.
Jag är skild.
Jag är den ansvarstagande.
Den lugna.
Den sociala.
Den ambitiösa.
Men människans identitet är mer än en lista över roller och egenskaper.
Den innehåller också en upplevelse av kontinuitet.
Att personen du är i dag på något sätt hänger ihop med personen du var för tio år sedan.
Oftast tänker vi inte särskilt mycket på detta.
Vi bara lever.
Men ibland förändras livet på ett sätt som gör att den gamla berättelsen inte längre fungerar lika bra.
Då kan frågor som tidigare verkade självklara plötsligt bli svårare.
Vem är jag nu?
Vad vill jag?
Vad betyder något för mig?
Vad i mitt gamla liv vill jag behålla?
Vad passar inte längre?
Livsövergångar förändrar mer än vardagen
Vissa förändringar är tydliga.
Du får barn.
Barnen flyttar hemifrån.
En lång relation tar slut.
Du blir kär igen.
Du går i pension.
Byter yrke.
Flyttar.
Blir chef.
Förlorar någon.
Fyller femtio.
Men även positiva förändringar kan skaka om identiteten.
Du kanske har arbetat mot ett mål i många år.
När du äntligen når det tänker du:
Var det här allt?
Du kanske har längtat efter att barnen ska bli mer självständiga och upptäcker sedan att deras självständighet också lämnar ett tomrum.
Du kanske lämnar en relation som inte fungerade och känner både lättnad och förlust.
Du vet varför du gick.
Ändå vet du inte riktigt vem du är utanför det liv ni byggde tillsammans.
Det är fullt möjligt att vara säker på ett beslut och samtidigt känna sig vilsen efteråt.
Det gamla jaget kan finnas kvar trots att livet förändrats
Människor förändras gradvis.
Självbilden gör inte alltid det.
Du kanske fortfarande tänker på dig själv som någon som:
alltid ställer upp.
orkar mycket.
inte behöver hjälp.
älskar att ha många människor omkring sig.
är karriärdriven.
inte bryr sig om vad andra tycker.
Men kanske stämmer det inte riktigt längre.
Det kan skapa märkliga situationer.
Du fortsätter säga ja till stora sociala aktiviteter eftersom du ”alltid varit sådan”, trots att du numera längtar efter betydligt mer lugn.
Du fortsätter arbeta på samma sätt eftersom du alltid varit ambitiös, även om andra saker har börjat kännas viktigare.
Du fortsätter spela rollen som den starka eftersom alla omkring dig känner den versionen.
Till slut kan livet börja styras av en äldre beskrivning av dig.
Inte av den människa du faktiskt håller på att bli.
”Men jag har ju alltid varit så här”
Det är en intressant mening.
Vi använder den ofta för att beskriva något stabilt hos oss själva.
”Jag har alltid varit väldigt självständig.”
”Jag har alltid varit den som planerar.”
”Jag har aldrig varit särskilt känslosam.”
”Jag är bara en person som behöver kontroll.”
Kanske stämmer det.
Men ibland innehåller ”sådan är jag” också något annat.
Ett sätt som du har behövt fungera på.
Kanske blev du självständig eftersom andra inte alltid gick att luta sig mot.
Kanske började du planera allt därför att oförutsägbarhet var svårt.
Kanske lärde du dig att inte visa så mycket känslor eftersom det inte fanns särskilt mycket utrymme för dem.
Det betyder inte att egenskaperna är falska.
Men de kan ha en historia.
Och när livet förändras kan du upptäcka att sådant som en gång var nödvändigt inte längre behöver styra lika mycket.
När en roll har blivit nästan hela personen
Roller hjälper oss att organisera livet.
Men vissa roller kan växa sig mycket stora.
Du kanske länge har varit:
mamman som håller ihop familjen.
pappan som löser problemen.
chefen som alltid vet vad som ska göras.
partnern som anpassar sig.
vännen som alla ringer när de behöver prata.
den högpresterande.
den sjuka.
den starka.
den som behöver hjälp.
Så länge rollen finns behöver du kanske aldrig fråga vad som finns utanför den.
Sedan förändras något.
Barnen behöver dig mindre.
Arbetet tar slut.
Relationen upphör.
Du återhämtar dig.
En annan människa börjar ta mer ansvar.
Och plötsligt uppstår ett tomrum.
Inte nödvändigtvis därför att du vill ha tillbaka det gamla.
Utan därför att rollen gav en tydlig struktur åt frågan:
Vem är jag?
När barnen inte behöver dig på samma sätt längre
Föräldraskap är ett tydligt exempel.
Under många år kan vardagen vara starkt organiserad kring barn.
Hämtningar.
Lämningar.
Träningar.
Middagar.
Skola.
Oro.
Praktiska problem.
Behovet av dig är konkret.
Sedan sker något gradvis.
Barnet börjar lösa mer själv.
Vänner blir viktigare.
Tonåringen stänger dörren.
Det vuxna barnet flyttar.
Du kan känna stolthet.
Det var ju detta du ville.
Att barnet skulle bli självständigt.
Och samtidigt kan något göra ont.
Vem är jag när jag inte längre behövs på samma sätt?
Det är ingen motsägelse.
En lyckad utveckling kan också innebära en förlust av en tidigare roll.
Att lämna en relation innebär ibland att lämna en identitet
När en lång relation tar slut försvinner inte bara personen.
Ett helt ”vi” förändras.
Ni kanske hade gemensamma vänner.
Traditioner.
Platser.
Framtidsplaner.
Sätt att tillbringa helger.
Små interna skämt.
Kanske var du dessutom en särskild version av dig själv i relationen.
När allt detta försvinner kan ensamheten innehålla mer än saknad efter partnern.
Det kan uppstå en märklig fråga:
Hur gör jag livet nu?
Vad äter jag när ingen annan ska tycka något?
Hur vill jag tillbringa julen?
Vilka människor vill jag faktiskt träffa?
Tycker jag ens om den här typen av semester, eller gjorde vi bara alltid så?
Sådana frågor kan verka små.
Men de handlar om återupptäckten av ett jag efter många år av ett vi.
När framgång inte känns som du trodde
Identitetskriser uppstår inte bara efter förluster.
De kan komma efter framgång.
Du får jobbet.
Examen.
Huset.
Ekonomin du längtat efter.
Den position du arbetat mot.
Målet som drivit dig under åratal är nått.
Först kommer glädjen.
Sedan kanske någonting oväntat.
Tomhet.
Under lång tid visste du vad du skulle göra:
framåt.
När målet är uppnått försvinner riktningen.
Du kanske upptäcker att drivkraften var en större del av identiteten än själva resultatet.
Det kan kännas otacksamt att erkänna.
”Jag borde ju vara nöjd.”
Men människan behöver inte bara mål.
Vi behöver också uppleva att riktningen fortfarande betyder något.
Den gamla drömmen kanske inte längre är din
Det kan vara svårt att överge sådant vi har investerat mycket i.
En utbildning.
Karriär.
Relation.
Livsstil.
Plan för framtiden.
Ju mer tid och energi vi lagt på något, desto svårare kan det vara att erkänna:
Det här är kanske inte längre vad jag vill.
Du kan känna en sorts lojalitet mot ditt tidigare jag.
Den tjugofemåriga versionen av dig kämpade så hårt för detta.
Får den fyrtiofemåriga versionen verkligen ändra sig?
Ja.
Att förändras innebär inte att det tidigare valet var fel.
Ett val kan ha varit helt rätt för den du var då och ändå inte vara rätt för den du är nu.
Det är en viktig skillnad.
När andra fortfarande ser den gamla versionen
Förändring sker inte i ett vakuum.
Människor omkring oss har också bilder av vilka vi är.
”Du som alltid älskar att resa.”
”Du är ju den sociala.”
”Du har aldrig brytt dig om sådant.”
”Du skulle aldrig lämna det jobbet.”
När du förändras kan omgivningen därför ibland reagera.
Inte nödvändigtvis negativt.
Men med förvåning.
Det kan göra den egna förändringen svårare.
Du kanske själv fortfarande är osäker och möts samtidigt av människor som påminner dig om vem du brukar vara.
Då kan det vara frestande att gå tillbaka till något bekant.
Inte för att det känns sant.
Utan för att det känns enklare.
Vi behöver få vara lite motsägelsefulla
En rigid självbild kräver konsekvens.
”Jag är introvert.”
”Jag är extrovert.”
”Jag är karriärmänniska.”
”Jag är familjemänniska.”
”Jag är rationell.”
”Jag är känslostyrd.”
Men människor är ofta betydligt mer motsägelsefulla.
Du kan tycka om att vara social och behöva mycket ensamhet.
Vara ambitiös och samtidigt vilja ha ett enklare liv.
Älska din familj och längta efter mer utrymme.
Vara självständig och vilja bli omhändertagen ibland.
Vara trygg i ett sammanhang och mycket osäker i ett annat.
Ju större utrymme du ger dig själv att innehålla flera sidor, desto mindre behöver varje förändring kännas som ett hot mot hela identiteten.
Ibland märker man förändringen genom irritation
Det är inte alltid en tydlig längtan som berättar att något har förändrats.
Ibland är det irritationen.
Saker du tidigare utan problem gjorde börjar kännas tunga.
Samtal du brukade uppskatta känns repetitiva.
Du blir frustrerad över en roll som du själv tidigare tagit.
Det kan vara lätt att tänka:
Vad är det för fel på mig?
Varför är jag så otacksam?
Men irritation kan ibland uppstå när verkligheten inte längre passar den roll du försöker hålla fast vid.
Kanske vill en del av dig börja leva annorlunda medan en annan del fortfarande försöker upprätthålla det gamla.
Den konflikten kan kännas innan den går att formulera.
Att vara vilsen är inte samma sak som att sakna riktning för alltid
Perioder av identitetsosäkerhet är obehagliga eftersom det gamla har blivit mindre tydligt innan det nya hunnit formas.
Du kanske vet:
Jag vill inte leva precis så här längre.
Men du vet ännu inte:
Hur vill jag leva då?
Människor vill gärna lösa det snabbt.
Göra en plan.
Sätta upp mål.
Bestämma nästa identitet.
Men vissa övergångar behöver få vara oklara en stund.
Det kan finnas ett viktigt mellanläge där du ännu inte behöver bestämma vem du ska bli.
Du kan börja med att upptäcka vad som känns mer eller mindre levande.
Frågor som inte kräver ett perfekt svar
När du inte riktigt känner igen dig själv längre kan stora frågor kännas överväldigande.
”Vem är jag egentligen?”
Det är nästan omöjligt att svara på.
Mindre frågor kan vara mer användbara.
Vad ser jag fram emot just nu?
När känner jag mig mest närvarande?
Vilka människor gör det lättare för mig att vara mig själv?
Vad gör jag regelbundet som jag egentligen inte längre vill göra?
Vad saknar jag?
Vad har jag blivit mer nyfiken på?
Vad behöver jag mindre av?
Finns det något jag tidigare tyckte om som jag skulle vilja närma mig igen?
Och finns det något jag länge kallat ”jag” som kanske egentligen bara är en vana?
Det behöver inte komma några omedelbara svar.
Att börja ställa frågorna kan räcka.
Prova något innan du gör det till en identitet
Det finns en tendens att göra förändringar mycket stora.
Om du vill börja måla behöver du inte fråga:
Är jag en kreativ person?
Du kan måla.
Om du är nyfiken på att leva lugnare behöver du inte först bestämma:
Nu är jag en person som prioriterar slow living.
Du kan lämna en kväll tom.
Om du vill träffa fler människor behöver du inte definiera dig som social.
Du kan ringa någon.
Ibland upptäcker vi oss själva bättre genom handling än genom analys.
Små försök ger information.
Det här gav mig energi.
Det här gjorde det inte.
Det här vill jag göra igen.
Det här var mer en idé om vad jag borde gilla än något jag faktiskt gillar.
Identitet kan växa fram ur sådana erfarenheter.
Du är inte skyldig ditt tidigare jag att förbli densamma
Det finns något ömsint i att tänka på våra tidigare versioner.
Människan som gjorde sitt bästa.
Som valde efter den information hon hade.
Som längtade efter saker som kanske inte längre känns lika viktiga.
Du behöver inte förkasta den personen för att fortsätta utvecklas.
Du kan säga:
Det där var viktigt för mig då.
Och:
Det är inte lika viktigt för mig nu.
Båda kan vara sanna.
Att förändras är inte ett svek mot den du har varit.
Det är en del av att fortsätta leva.
Men all förändring behöver inte följas
Samtidigt är varje impuls inte automatiskt ett tecken på ett ”sannare jag”.
Människor kan vilja fly från svåra situationer.
Vi kan idealisera något nytt när vardagen känns tung.
En ny relation kan kännas som lösningen på en inre tomhet.
Ett nytt arbete kan framstå som svaret på problem som egentligen följer med oss.
Det är därför värdefullt att vara både öppen och nyfiken.
Inte:
”Jag känner annorlunda, alltså måste jag förändra allt.”
Utan:
”Jag känner annorlunda. Vad kan det handla om?”
Det är en betydligt friare fråga.
Du kanske inte behöver hitta tillbaka till dig själv
Vi säger ofta:
”Jag vill hitta tillbaka till den jag var.”
Det är begripligt.
Särskilt när vi minns en period då vi kände oss gladare, friare eller mer levande.
Men ibland går det inte att gå tillbaka.
Och kanske är det inte heller vad du behöver.
Du har varit med om saker.
Lärt dig.
Förlorat.
Älskat.
Blivit äldre.
Blivit besviken.
Överraskats.
Tagit ansvar.
Förändrats.
Den tidigare versionen av dig kan fortfarande innehålla något värdefullt.
Men uppgiften kanske inte är att återskapa personen.
Kanske handlar det mer om att upptäcka:
Vem håller jag på att bli?
I psykoterapi kan identiteten få vara mindre självklar
Psykoterapi kan ge utrymme för frågor som annars lätt försvinner i vardagens tempo.
Hur har du blivit den person du är?
Vilka delar av dig har fått mycket plats?
Vilka har varit svårare att uttrycka?
Vilka roller har du haft i dina viktigaste relationer?
Vad händer när du försöker förändra dem?
Lever du efter sådant du fortfarande själv värderar – eller efter regler och förväntningar som en gång blev viktiga?
Det psykoterapeutiska arbetet behöver inte handla om att hitta ett dolt, ”äkta jag” som funnits oförändrat någonstans hela tiden.
Människor är mer levande än så.
Vi formas i relationer.
Vi anpassar oss.
Vi förändras.
Nya sidor kan utvecklas.
Gamla sidor kan få mindre betydelse.
Målet kan snarare vara att öka möjligheten att känna igen sina egna känslor, behov och konflikter och få större frihet i hur man vill leva.
För kanske är det inte konstigt om du ibland tittar på livet du har byggt och undrar:
När blev jag den här personen?
Det viktiga är kanske inte att omedelbart kunna svara.
Det viktiga kan vara att frågan får finnas.
Och att du börjar lyssna på vad som händer när du inte längre enbart definierar dig genom vad du arbetar med, vem du tar hand om, vad andra förväntar sig eller vem du brukade vara.
Det kan kännas ovant.
Lite sorgligt.
Ibland spännande.
För när den gamla berättelsen om dig själv blir mindre självklar uppstår också ett tomrum.
Men i det tomrummet finns något mer än osäkerhet.
Där finns också möjligheten att fortsätta förändras.
Inte till en helt annan människa.
Utan till en version av dig själv som bättre rymmer livet du faktiskt lever nu.
Gävleborgs Psykoterapi AB erbjuder psykoterapi i Gävle, Sandviken och Söderhamn samt psykoterapi online för vuxna i hela Sverige.