Hoppa till innehåll
Du har egentligen redan bestämt dig.
Du vill inte följa med. Du behöver helgen för dig själv. Du orkar inte ta på dig ytterligare en uppgift. Du vill inte fortsätta på samma sätt i relationen.
Ändå dröjer svaret.
För du vet vad som kanske händer när du säger det.
Den andra personen blir besviken.
Kanske hörs det direkt på rösten. Ett kortare ”okej”. En paus. Ett förändrat tonläge. Kanske kommer en kommentar:
”Jag trodde faktiskt att du skulle ställa upp.”
Och plötsligt känns beslutet som nyss var ganska tydligt inte alls lika självklart.
Var jag självisk?
Borde jag ändra mig?
Har jag gjort något fel?
Tänk om personen blir arg?
Tänk om relationen förändras?
För vissa människor är andras besvikelse en obehaglig men hanterbar del av livet. För andra känns den nästan som ett larm.
Det räcker att någon ser ledsen, irriterad eller missnöjd ut för att det ska uppstå en stark impuls att reparera situationen.
Ibland sker reparationen innan du ens har hunnit fråga dig om du faktiskt har gjort något som behöver repareras.
Besvikelse är inte alltid ett tecken på att du gjort fel
Det är lätt att blanda ihop två saker:
Att någon blir besviken på ditt beslut.
Och att ditt beslut var fel.
De är inte samma sak.
En vän kan bli besviken över att du inte följer med på en resa samtidigt som det är helt rimligt att du tackar nej.
En förälder kan önska att du gjorde ett annat livsval utan att det innebär att du bör välja efter förälderns önskemål.
En partner kan bli ledsen över en gräns du sätter samtidigt som gränsen fortfarande är viktig.
Din arbetsgivare kan önska att du tog på dig ytterligare ansvar även när din arbetsbelastning redan är för hög.
Människor påverkas av våra val.
Det går inte att leva nära andra utan att ibland göra någon besviken.
Problemet uppstår när den andres besvikelse automatiskt blir ett bevis på att du måste ändra dig.
När du börjar läsa av den andra i stället för dig själv
Kanske känner du igen hur snabbt uppmärksamheten kan förflyttas.
Först känner du:
Jag vill inte.
Sedan märker du att den andra blir besviken.
Och plötsligt handlar allt om:
Hur ska jag få personen att må bättre?
Du börjar förklara.
”Det är verkligen inte för att jag inte vill träffa dig…”
Du lägger till detaljer.
Du försöker göra beslutet mer begripligt.
Kanske erbjuder du något annat trots att du egentligen inte vill det heller.
Eller så ändrar du dig helt.
”Okej då, jag följer väl med.”
Det kan skapa lättnad för stunden.
Stämningen blir bättre.
Den andra personen blir glad igen.
Men någon annan kan samtidigt ha blivit övergiven i situationen.
Du själv.
Att vara känslig för andra är inte ett problem
Förmågan att uppmärksamma andra människors känslor är viktig.
Empati hjälper oss att förstå hur våra handlingar påverkar människor omkring oss. I nära relationer behöver vi kunna lyssna när någon blir sårad och ta ansvar när vi faktiskt har handlat illa.
Målet är därför inte att sluta bry sig om andras reaktioner.
Det handlar snarare om att kunna hålla två perspektiv samtidigt:
Jag kan förstå att du är besviken.
Och jag kan fortfarande stå kvar i mitt beslut.
Det är en betydligt mer krävande position än att antingen helt anpassa sig eller helt stänga av.
Du behöver kunna vara nära den andra personens känsla utan att automatiskt göra den till ditt ansvar att ta bort den.
När någon annans missnöje känns som ett hot mot relationen
För vissa är det inte själva besvikelsen som är mest skrämmande.
Det är det den verkar kunna betyda.
Om personen är besviken kanske den tycker mindre om mig.
Om någon är arg kanske relationen håller på att gå sönder.
Om jag säger nej kanske jag blir bortvald.
Om jag prioriterar mig själv kanske människor upptäcker att jag egentligen är självisk.
Då blir anpassning ett sätt att skapa trygghet.
Du försöker förebygga avstånd genom att vara lätt att ha att göra med.
Du säger ja.
Du kompromissar.
Du ber om ursäkt snabbt.
Du försöker vara den person som ingen har anledning att bli besviken på.
Problemet är att det är ett omöjligt projekt.
Förr eller senare kommer du att vilja något annat än någon annan.
Vi lär oss tidigt vad relationer verkar tåla
Hur tryggt det känns att göra någon besviken formas ofta av tidigare erfarenheter.
I vissa familjer kan ett barn säga nej, protestera eller vilja något annat och ändå känna att relationen består.
Föräldern kan bli irriterad.
Barnet kan bli argt.
Det kan uppstå konflikt.
Och en stund senare går livet vidare.
Barnet får gradvis erfarenheten:
Vi kan vara oense och ändå höra ihop.
I andra sammanhang kan missnöje ha varit betydligt mer laddat.
Kanske blev någon kall och avståndstagande.
Kanske följde långa tystnader.
Kanske uppstod stark ilska.
Kanske fick barnet höra hur mycket det hade gjort någon ledsen.
Eller så behövde barnet vara särskilt duktigt, hjälpsamt och följsamt för att det skulle vara lugnt omkring det.
Då kan anpassning bli ett mycket intelligent sätt att hantera relationer.
Problemet är att ett sätt att skapa trygghet tidigt i livet senare kan fortsätta automatiskt, även i relationer där det egentligen finns större utrymme.
Skuldkänslan betyder inte alltid att gränsen är fel
Du säger nej.
Och skulden kommer nästan omedelbart.
Det kan vara frestande att tolka känslan som ett slags moralisk kompass:
Om jag känner så här dåligt måste jag ha gjort något fel.
Men känslor fungerar inte alltid så.
Skuld kan ibland vara relevant. Om du sviker ett löfte, behandlar någon respektlöst eller orsakar någon skada kan skulden hjälpa dig att stanna upp och ta ansvar.
Men skuld kan också uppstå för att du gör något ovant.
Om du under lång tid har anpassat dig kan ett helt rimligt nej kännas fel bara för att det bryter mot ett gammalt mönster.
Känslan kan därför säga:
”Det här är ovant.”
snarare än:
”Det här är fel.”
Den skillnaden kan vara viktig.
När ett ja börjar kosta för mycket
Det finns ofta ett pris för att ständigt försöka undvika andras besvikelse.
Till en början syns det kanske inte.
Du är hjälpsam.
Flexibel.
Pålitlig.
Människor uppskattar dig.
Men med tiden kan något annat börja växa.
Trötthet.
Irritation.
En känsla av att andra tar dig för given.
Kanske tänker du:
Varför är det alltid jag som måste ställa upp?
Samtidigt har människorna omkring dig kanske aldrig fått möjlighet att förstå att ditt ja egentligen var ett nej.
De har hört:
”Självklart.”
När du inombords menat:
”Jag önskar att jag kunde säga nej utan att du blev besviken.”
Det kan skapa relationer där andra människor känner dig mindre väl än du tror.
De känner personen som anpassar sig.
Inte alltid personen som väljer.
Otydliga ja kan skapa mer avstånd än tydliga nej
Det kan kännas som att ett nej hotar relationen.
Men ibland är det tvärtom.
Ett ja som inte är förankrat kan skapa ett långsamt växande avstånd.
Du går med på saker men är inte riktigt närvarande.
Du hjälper till men blir irriterad.
Du fortsätter relationen på villkor som egentligen inte fungerar.
Den andra personen kanske märker att någonting skaver men förstår inte vad.
En tydligare relation kan därför ibland innehålla fler nej.
Inte för att människorna bryr sig mindre om varandra, utan för att båda får finnas mer verkligt i relationen.
Du kan förstå utan att ta över
Tänk dig att någon säger:
”Jag blir faktiskt besviken över att du inte kommer.”
Det finns många möjliga svar.
Ett automatiskt svar kan vara:
”Förlåt, okej, jag kommer ändå.”
Ett annat kan vara att försvara sig:
”Du har ingen rätt att bli besviken.”
Men det finns också ett tredje sätt.
”Jag förstår att du hade hoppats att jag skulle komma. Jag önskar att jag orkade, men jag behöver faktiskt vara hemma den här gången.”
Här får båda verkligheterna existera.
Den andres besvikelse får finnas.
Ditt behov får också finnas.
Du behöver inte vinna över personen till din sida.
Du behöver heller inte få personen att tycka att ditt beslut är fantastiskt.
Det kan räcka att det är ditt beslut.
Innan du ändrar dig – vänta lite
När andras reaktioner påverkar dig starkt kan det vara hjälpsamt att inte fatta ett nytt beslut mitt i den första vågen av obehag.
Om du har sagt nej och direkt får dåligt samvete behöver du inte omedelbart ändra svaret.
Ge situationen lite tid.
Fråga dig:
Har jag faktiskt gjort något orättvist?
Eller är någon bara besviken över att inte få det den önskade?
Om personen inte hade reagerat negativt, hade jag fortfarande tyckt att mitt beslut var rimligt?
Försöker jag nu lösa ett problem – eller försöker jag framför allt slippa känslan av skuld?
Vad skulle jag råda någon jag tycker om att göra i samma situation?
Sådana frågor kan skapa ett litet mellanrum mellan känslan och handlingen.
Och i det mellanrummet blir det lättare att välja.
Alla gränser är inte automatiskt rimliga
Det är samtidigt viktigt att inte göra gränssättning till en regel där det egna perspektivet alltid ska vinna.
Relationer kräver hänsyn.
Vi kan ibland behöva göra saker vi inte spontant känner för eftersom någon annan är viktig för oss.
Vi behöver hålla överenskommelser.
Kompromissa.
Lyssna när vårt beteende har konsekvenser.
Be om ursäkt när det behövs.
En hållbar gräns handlar därför inte om:
”Jag gör alltid exakt vad jag vill.”
Den handlar mer om:
”Mina behov och önskemål får vara en del av beslutet tillsammans med andras.”
Det kan låta självklart.
För den som länge har placerat den egna upplevelsen sist kan det vara en ganska stor förändring.
En relation som kräver ständig anpassning är svår att känna sig fri i
Det finns också situationer där problemet inte enbart ligger i din egen rädsla.
Vissa människor har svårt att acceptera andras gränser.
De reagerar med skuldinducerande kommentarer, kyla, ilska eller upprepade försök att få den andra att ändra sig.
Då är det viktigt att inte automatiskt tolka ditt obehag som bevis för att du behöver bli bättre på att anpassa dig.
En trygg relation innebär inte att ingen blir besviken.
Den innebär bland annat att det finns utrymme att vara två olika människor.
Två viljor.
Två perspektiv.
Två behov som ibland krockar.
Om relationen bara känns trygg när du gör den andra nöjd blir tryggheten mycket villkorad.
Kanske är frågan inte ”Hur undviker jag besvikelsen?”
Om du länge har försökt göra alla nöjda kan målet lätt bli:
Hur säger jag det här så perfekt att personen inte blir besviken?
Men det finns inte alltid en sådan formulering.
Ibland kommer någon att bli besviken trots att du är varm, tydlig och respektfull.
En annan fråga kan då vara mer hjälpsam:
Hur kan jag vara kvar i mig själv även när någon annan inte är nöjd med mitt val?
Det är en annan sorts trygghet.
Den bygger inte på att omgivningen alltid bekräftar dig.
Den bygger på att du gradvis får större möjlighet att lyssna både på andra och på dig själv.
I psykoterapi kan rädslan för besvikelse få en historia
När rädslan för att göra andra besvikna är stark kan psykoterapi ge möjlighet att undersöka vad den känslan betyder för just dig.
Vad förväntar du dig ska hända när någon är missnöjd?
Vilka relationer har lärt dig det?
Hur snabbt överger du din egen uppfattning när någon reagerar?
Finns det känslor – exempelvis ilska, längtan eller besvikelse – som du själv har svårt att ge utrymme?
Det psykoterapeutiska arbetet handlar inte nödvändigtvis om att bli mer konfrontativ.
Det kan snarare handla om att få större frihet.
Att kunna säga ja när du faktiskt vill säga ja.
Att kunna säga nej när du behöver säga nej.
Att kunna reparera när du gjort någon illa.
Och att kunna stå kvar när du inte har gjort något fel, även om någon annan hade önskat ett annat svar.
För kanske är en mogen relation inte en relation där ingen någonsin blir besviken.
Kanske är det en relation där besvikelsen får finnas utan att någon av er behöver försvinna.
Och där du inte behöver överge dig själv för att få vara kvar hos någon annan.
Gävleborgs Psykoterapi AB erbjuder psykoterapi i Gävle, Sandviken och Söderhamn samt psykoterapi online för vuxna i hela Sverige.