Hoppa till innehåll
Någon säger att du gjorde ett riktigt bra arbete.
Du ler, men nästan innan personen har pratat färdigt svarar du:
”Äsch, det var inget särskilt.”
En vän säger att du är omtänksam och viktig för henne. Du blir glad – men också märkligt generad. Kanske skämtar du bort det. Kanske börjar du omedelbart berätta om något du gjort mindre bra.
Någon ger dig en komplimang för hur du ser ut och du svarar reflexmässigt:
”Du skulle sett mig i morse.”
För vissa människor är kritik betydligt lättare att ta emot än beröm.
Kritiken kan göra ont, men den känns åtminstone begriplig. Berömmet skapar däremot ett märkligt obehag. Som om du inte riktigt vet var du ska göra av det.
Varför är det så?
Att ha svårt att ta emot uppskattning behöver inte betyda att du inte vill bli uppskattad. Ofta är det snarare tvärtom. Det positiva berör något viktigt – och just därför kan det också väcka osäkerhet.
När den positiva bilden inte stämmer med den egna
Vi människor bär på föreställningar om vilka vi är.
De behöver inte vara uttalade. De kan finnas som en mer stilla grundton:
Jag är inte särskilt intressant.
Andra är bättre än jag.
Jag borde kunna mer.
Jag är egentligen ganska besvärlig.
Jag måste anstränga mig för att människor ska uppskatta mig.
Om du länge har haft en självkritisk bild av dig själv kan genuint beröm skapa en kollision.
Den andra personen säger:
”Du är väldigt bra på det här.”
Din inre röst svarar:
”Om du bara visste.”
I stället för att komplimangen får landa börjar hjärnan försöka förklara bort den.
Personen är bara snäll.
Det var tur.
Vem som helst hade klarat det.
Det blev egentligen inte särskilt bra.
På så sätt kan en negativ självbild bevaras även när omgivningen ger information som talar i en annan riktning.
Det välbekanta vinner över det nya.
Att förminska sig själv kan bli en vana
Det finns en social sida av detta också.
Många har lärt sig att man inte ska skryta, framhäva sig själv eller tro att man är bättre än någon annan. Ödmjukhet är en värdefull egenskap.
Men ödmjukhet är inte samma sak som att ständigt förminska sig själv.
Du kan erkänna att du gjorde något bra utan att anse dig överlägsen andra.
Du kan känna dig stolt över något utan att bli självgod.
Du kan ta emot en komplimang utan att behöva argumentera emot.
Ändå kan det kännas ovant.
Om du under många år automatiskt har svarat på uppskattning genom att tona ned dig själv kan själva reflexen bli mycket stark.
Någon säger:
”Det där gjorde du verkligen bra.”
Och innan du ens har hunnit känna efter kommer svaret:
”Jag hade mycket hjälp.”
Hjälpen kan förstås vara sann. Men frågan är varför det känns så viktigt att omedelbart flytta uppmärksamheten bort från det du själv gjorde bra.
Beröm gör oss också synliga
Uppskattning kan vara mer sårbart än det först verkar.
När någon berömmer dig riktas uppmärksamheten mot dig.
Du blir sedd.
För människor som känner sig trygga med uppmärksamhet behöver det inte vara särskilt laddat. Men om du är van vid att hålla en låg profil, anpassa dig eller undvika att ta för mycket plats kan positiv uppmärksamhet väcka obehag.
Plötsligt står du där i centrum för några sekunder.
Någon ser din kompetens.
Din personlighet.
Något du har skapat.
Något vackert hos dig.
Det kan väcka glädje, men samtidigt en impuls att snabbt försvinna ur ljuset igen.
Det är kanske därför du byter ämne.
Ger tillbaka en komplimang.
Skämtar.
Eller börjar prata om något du borde gjort bättre.
Det blir ett sätt att återställa den känslomässiga balansen.
”Nu måste jag leva upp till det”
För vissa handlar obehaget inför beröm inte främst om låg självkänsla.
Det handlar om krav.
Om någon säger att du är fantastisk på ditt arbete kan komplimangen snabbt förvandlas till en förväntan:
Nu måste jag alltid vara så här bra.
Om någon beskriver dig som stark kanske du tänker:
Då får jag inte visa mig svag.
Om människor uppskattar att du alltid hjälper till kan det positiva omdömet bli ännu ett skäl att fortsätta vara tillgänglig.
Berömmet blir då inte bara:
”Jag uppskattar det du gjorde.”
Det upplevs mer som:
”Det här är den person du måste fortsätta vara.”
Det kan göra uppskattning förvånansvärt tung att bära.
Särskilt om självkänslan redan är nära förknippad med prestation.
När uppskattning tidigare haft villkor
Hur vi reagerar på beröm formas också av våra erfarenheter.
I vissa miljöer har positiv uppmärksamhet varit tydligt kopplad till prestation.
Du kanske fick mycket uppskattning när du lyckades, var hjälpsam, presterade bra eller gjorde vuxna omkring dig stolta.
Det behöver inte ha varit något fel med uppskattningen i sig.
Men barnet kan ändå ha dragit en slutsats:
Det är när jag gör bra ifrån mig som jag är särskilt värdefull.
Då kan beröm i vuxen ålder både kännas gott och samtidigt aktivera en stark prestationslogik.
Jag måste fortsätta.
Jag får inte tappa nivån.
Jag får inte göra någon besviken.
I andra fall kan uppskattning ha varit ovanligt.
Kanske pratades det helt enkelt inte särskilt mycket om känslor, stolthet eller ömhet i familjen. Det som fungerade togs för givet medan fel och problem fick mer uppmärksamhet.
Då kan beröm senare i livet kännas som ett språk man aldrig riktigt har lärt sig att tala.
Varför kritik ibland fastnar lättare
En märklig sak händer ofta när självkritiken är stark.
Tio personer kan säga något positivt.
En person säger något kritiskt.
På kvällen är det kritiken du tänker på.
Det negativa känns kanske mer trovärdigt eftersom det passar bättre med den bild du redan bär på.
Berömmet måste bevisas.
Kritiken behöver bara uttalas.
Det kan göra att självbilden blir skev över tid.
Du samlar information som bekräftar att du inte är tillräcklig och avfärdar information som talar emot det.
Problemet är inte att kritik aldrig är relevant. Vi behöver kunna lyssna på återkoppling och ta ansvar när vi faktiskt gjort något mindre bra.
Men om positiv återkoppling systematiskt förkastas får du inte längre en rättvis bild av dig själv.
Att ta emot är inte samma sak som att hålla med om allt
Du behöver inte känna dig övertygad om varje komplimang du får.
Människor uppfattar oss olika.
Någon kanske tycker att en egenskap hos dig är fantastisk medan du själv är mer tveksam.
Men du kan ändå ta emot personens upplevelse.
Om någon säger:
”Jag tycker verkligen om hur lugn du är.”
behöver du inte analysera om du objektivt sett är en lugn människa.
Du kan svara:
”Tack, vad fint att höra.”
Det räcker.
Personen berättade något om sin upplevelse av dig.
Du behöver inte vinna en diskussion mot den.
Ett litet experiment
Nästa gång någon ger dig en genuin komplimang kan du lägga märke till vad som händer de första sekunderna.
Kommer impulsen att säga emot?
Att förklara?
Att skämta?
Att omedelbart ge tillbaka en komplimang?
Att berätta varför prestationen egentligen inte var särskilt imponerande?
Pröva då något mycket enklare.
Säg:
”Tack.”
Och vänta.
Du behöver inte lägga till någonting.
Det kan låta nästan banalt, men för den som är van att förminska uppskattning kan de där få sekunderna kännas oväntat intensiva.
Kanske märker du glädje.
Kanske obehag.
Kanske misstänksamhet.
Kanske sorg.
Kanske en känsla av att du egentligen inte förtjänar det.
Försök att inte omedelbart förändra reaktionen.
Lägg bara märke till den.
Frågan är inte bara om berömmet är sant
När vi får uppskattning börjar vi ofta bedöma själva innehållet.
Har personen rätt?
Var jag verkligen så bra?
Var det verkligen min förtjänst?
Men ibland finns en mer intressant fråga:
Varför är det så viktigt för mig att bevisa att personen har fel?
Det kan öppna ett annat perspektiv.
Kanske handlar obehaget mindre om komplimangen och mer om vilka föreställningar du redan har om dig själv.
Vad skulle hända om du faktiskt tog in att du är kompetent?
Viktig för någon?
Attraktiv?
Omtänksam?
Värd uppskattning även när du inte presterar perfekt?
För vissa människor är den möjligheten nästan mer skrämmande än den negativa självbilden, eftersom den innebär att börja tänka om kring något som känts självklart under lång tid.
Att känna stolthet utan att behöva vara perfekt
Stolthet har ibland fått ett dåligt rykte.
Men det finns en stor skillnad mellan att känna sund stolthet och att uppfatta sig som bättre än andra.
Sund stolthet kan låta:
Det här arbetade jag hårt för.
Jag hanterade den situationen bättre än jag brukade göra.
Jag vågade göra något som var svårt.
Jag tycker om det jag skapade.
Jag är glad över den här sidan av mig själv.
Du behöver inte vara perfekt för att något ska få vara bra.
Det behöver inte heller vara det bästa någon någonsin gjort.
Många människor väntar med att känna stolthet tills resultatet känns oantastligt.
Den dagen kommer sällan.
Det finns alltid något som hade kunnat göras bättre.
En mer hållbar självkänsla innebär därför inte att okritiskt tycka att allt man gör är fantastiskt.
Den innebär att kunna se både styrkor och svagheter utan att den ena sidan behöver radera den andra.
När självkänslan blir mer nyanserad
God självkänsla innebär inte att alltid känna sig säker.
Det innebär heller inte att aldrig bli självkritisk.
Snarare handlar det om att bilden av den egna personen blir bredare.
Jag kan göra misstag och fortfarande vara kompetent.
Jag kan känna mig osäker och ändå vara värdefull.
Någon kan vara besviken på mig utan att jag blir en dålig människa.
Jag kan vara stolt över något och samtidigt se vad jag vill utveckla.
När självbilden blir mer nyanserad behöver beröm inte längre innebära att du plötsligt måste se dig själv som perfekt.
Det kan bara få vara ytterligare en pusselbit.
Någon såg något positivt hos dig.
Kanske kan du låta det finnas kvar.
I psykoterapi kan den inre bilden bli synligare
När det är mycket svårt att ta emot uppskattning kan det vara intressant att undersöka vilken självbild som blir aktiverad.
Hur pratar du med dig själv när något går fel?
Hur reagerar du när något går bra?
Vilka egenskaper hos dig själv känns lätta att erkänna och vilka känns nästan förbjudna?
Hur såg uppskattning ut i de relationer som format dig?
Fick du känna stolthet, eller lärde du dig tidigt att tona ned dig själv?
I psykoterapi kan sådana mönster undersökas utan att målet behöver vara att ersätta självkritik med orealistiskt positivt tänkande.
Det handlar snarare om att utveckla en mer rättvis relation till sig själv.
En relation där både brister och styrkor får existera.
Där ett misstag inte blir hela sanningen om vem du är.
Och där något positivt inte omedelbart behöver förklaras bort.
Nästa gång någon säger något fint om dig kanske du fortfarande känner impulsen att protestera.
Du behöver inte bekämpa den.
Men du kan låta några sekunder gå innan du följer den.
Kanske räcker det att säga:
”Tack. Det gjorde mig glad att höra.”
Och sedan låta orden få stanna kvar en stund.
Gävleborgs Psykoterapi AB erbjuder psykoterapi i Gävle, Sandviken och Söderhamn samt psykoterapi online för vuxna i hela Sverige.